Taggar

, , , , , , , , , , , , ,

Läste en artikel från en blogg om en fotograf, som gått på den bästa 2-åriga fotoskolan i Sverige (inkl. 8 mån praktik hos någon känd fotograf i LA) och som sen 15 års ålder slitet med sin kamera. Det var en väldigt lång text om ”Att vara fotograf när alla andra är fotografer” och om 1000 email hon skickat ut här i Stockholm när hon sökte jobb och fått typ 50 svar. Hon hade även bytt in sin tid mot att få jobba i en studio mm. och när hon blev anlitad så fick hon bara en spottstyver till betalning och tyckte inte att man skulle kunna leva på bara 1000kr för ett porträtt.
Varför kan inte jag försörja mig på heltid som fotograf, undrade hon? Hon har även köpt utrustning för 100 000kr som hon inte vet om hon får igen och kämpar så fingrarna blöder. Hennes stora dröm var att bli Sveriges Superfotograf …yada yada yada. 
 
Och avslutningsvis skrev hon Nej, alla är inte fotografer, alla äger en kamera. Men det är en jävla skillnad.”
 
 
I mångt och mycket enligt mig en väldigt naiv och bitter text, så jag orkar inte ens länka till den.
 
Men mina egna personliga kommentarer till en kompis som länkade till texten på sin sida såg ungefär ut så här.
 
 
Har själv jobbat inom reklamyrket ett antal år och är även en glad amatör fotograf. Nä, inte bara en kameraägare. 

En poäng som är intressant gällande artikeln är att tjejen/fotografen som skrivit artikeln verkar vara född 1990 och då kan man fråga sig hur pass mycket hon hunnit med som professionell fotograf blott 23 år gammal!?

Själv har jag pluggat på Sveriges bästa säljskola och ett antal andra skolor under mina ca 20 år som säljare. Vågar inte ens räkna antalet år man pluggat.

Fast rent politiskt korrekt så började jag som säljare redan vid 12-års ålder när jag utnyttjade minsta brorsan som bihang när jag sålde tidningar, för dricksens skull så klart.

Så vad har detta med saken att göra med artikel?

Jo, trots att jag var en duktig säljare med fantastiska resultat redan vid 23-årsålder så hade jag knappast någon lön motsvarande den ofantliga mängd tid jag la ner i yrket, vi snackar seriös övertid som man aldrig såg röken av i plånboken. 

För det är först nu på senare år som jag kan sluta med alla extra jobb och faktiskt leva och försörja en egen familj.

Så måhända att fotobranschen suger, med alla dessa ”kameraägare” och andra… men jag skulle säga att det krävs nog lite mer än en 2-årig fotoutbildning och några år som fotograf för att helt kunna leva på yrket som fotograf. 

Och detta gäller inte bara fotoyrket, utan en stor del andra yrkesgrupper. 

Ett av felen är att många av dagens ungdomar tror de ska bli kända över en natt och köra Ferrari till jobbet dagen efter.

Problemet här är att många av Ferrari’s modeller har upp till 2års väntetid.

 
 
Jag tror att en stor del av dagens ungdomar lever i en fantasivärld där alla tror att det bara är att ex vis. skriva en app till iOS och Android och sen blir jag rik och aldrig mer behöver jobba. Eller starta en mode-blogg på nätet med en massa selfies. Och visst, det finns ett fåtal personer som har lyckats här, vi pratar säkert under 0.1% av befolkningen.
 
Vill man lyckas här i livet så får man kanske vara beredd på att jobba både 10 och 20 år innan man ser några större förändringar. 
 
 
Hur man lyckas som fotograf vet iaf Karl Taylor lite om.